tisdag 22 november 2011
söndag 20 november 2011
Dålig uppdaterare!
Hej ni som fortfarande går in och kollar om jag skrivit något nytt...
Jag har varit usel med att skriva sedan de första dagarna här. jag antar att min glödje av att avra tillbaka gav min energi och uppfyllde mig helt!
Nu har jag i alla fall börjat och är nästan klar med mina empiriinsamlingar. Jag har åkt till två olika marginaliserade områden i utkanten av arequipa. ciudad de dios och Tiabaya...Där har jag intervjuat 4 barn som har erfareneheter av att arbeta. Först var det jättenervöst att ställa frågor och intervjua, den första killen var så blyg och det gick omöjligt att höra vad han sa, så jag tackade honom, och strök den och fortsatte med en äldre kille istället. Gemensamt för de som jag ahr itnervjuat är att de alla säger att de arbetar för att kunna studera eller hjälpa sina föräldrar. De gör de por amor, eller av querer. De gör de av kärlek och vilja.
T.e.x 12 åriga Roland, säljer tidningar varje söndagmorgon kl 5 med sin Tia, faster/moster, han tjänar på det 5 soles= ca 15 kr. detta ger han till sin mamma för att han känner sig bättre och vill hjälpa henne. Adela 12 år brukar sitta med sin mamma och sälja Artesanias, Hantverk som typ smycken och alpackatröjor m.m. detta gör hon också för att hjälpa sin mamma. Hon tycker att det är roligt.
Maria 19 år berätta att hon arbeta för att kunna ha råd att studera, eftersom detta inte är Sverige och all skolundervisning kostar.
Jag har frågat efter vilka värden det finns med att arbeta, och de säger att man känner sig bättre, får mer självförtroende och att de lär sig saker.
När jag frågat efter vilka risker som finns eller om de har varit med om något läskigt eller obehagligt eller farligt på jobbet säger de alla nej. men riskerna som jag ändå lyckats urskilja ur deras svar är att de ofta tar sig själva till och från jobbet på farliga tider. Maria berätta att hon jobbade en hel dag med varken lunch eller middag. Barnen vet inte heller vilka rättigheter de har, vad som är en skälig lön eller arbetstimmar. Maria berätta att när de är vacaciones/ typ skollov, vill alla barn arbeta och tjäna en extra slant. vilket det finns personen som utnyttjar stenhårt. och det är det som mest gör ont i henne säger hon.
Jag har nu transkriberat de 4 intervjuerna och ska göra 2 till. sedan ska jag börja analysera dem utifrån tidigare forskning och mina teoretiska perspektiv. Det är själva uppsatsen...
Vad har jag då gjort utom plugget. Jag och gerald åkte i veckan till kusten, till strandstaden Mollendo. Vi sov en natt där, då Gerald bara hade 2 dagar eldigt eftersom han sparat ihop en extradag sedan tidigare. Vi skulle egentligen åkt till Colca och kollat condorerna eftersom vi inte hann det förra gången. Gerald har fortfarande inte sett dem, trots att han bott i arequipa hela sitt liv. men så är det antar jag, det man bor nära, åker man aldrig och tittar på. T.e.x trots att jag bor 5 min från Vitabergsparken har jag aldrig varit på dens parkteater på sommaren, dit folk åker långa avstånd för att se....
Men då vi båda var ruskigt förkylda kändes det inte skönt att åka upp på 3-4000 meters höjd, då man i vanliga fall har huvudvärk och lock för öronen första dagen, kan jag abra föreställa mig hur det skulle kännas med en igensnorad skalle.. nu kanske inte stranden heller är ett så bra alternativ men vi ville göra någon form av utflykt då vi gjort allt som går att göra i Arequipa...Plus att jag alltid vill bada och har alltid sagt att jag bara blir friskare om jag får bada..:)
Igår(lördag) spelade Gerald och hans band på baren (tro det eller ej!?) Swedish avenue. :)
Det var kul och kolla, och kom på att jag är tillsammans med en trummis. är inte det hett eller vad? :)
På tisdag kommer Susanna ner, hit till Peru, det ska bli jättekul att få visa en av mina bäst vänner mitt liv här.
Då ska vi flytta till Hostalet där vi bodde när jag var här i augusti. Det ligger precis vid bargatan och mitt i centrum. där ska Susanna bo och vi med åtminstone 2 v. för att visa henne arequipa och Gerald har dessutom bara ett kvarter till sitt jobb att promenera.
Nu ska jag plugga lite mer och umgås med Gerald som kom hem från jobbetsmorgonpass 7-11...
Kramar!!!
Jag har varit usel med att skriva sedan de första dagarna här. jag antar att min glödje av att avra tillbaka gav min energi och uppfyllde mig helt!
Nu har jag i alla fall börjat och är nästan klar med mina empiriinsamlingar. Jag har åkt till två olika marginaliserade områden i utkanten av arequipa. ciudad de dios och Tiabaya...Där har jag intervjuat 4 barn som har erfareneheter av att arbeta. Först var det jättenervöst att ställa frågor och intervjua, den första killen var så blyg och det gick omöjligt att höra vad han sa, så jag tackade honom, och strök den och fortsatte med en äldre kille istället. Gemensamt för de som jag ahr itnervjuat är att de alla säger att de arbetar för att kunna studera eller hjälpa sina föräldrar. De gör de por amor, eller av querer. De gör de av kärlek och vilja.
T.e.x 12 åriga Roland, säljer tidningar varje söndagmorgon kl 5 med sin Tia, faster/moster, han tjänar på det 5 soles= ca 15 kr. detta ger han till sin mamma för att han känner sig bättre och vill hjälpa henne. Adela 12 år brukar sitta med sin mamma och sälja Artesanias, Hantverk som typ smycken och alpackatröjor m.m. detta gör hon också för att hjälpa sin mamma. Hon tycker att det är roligt.
Maria 19 år berätta att hon arbeta för att kunna ha råd att studera, eftersom detta inte är Sverige och all skolundervisning kostar.
Jag har frågat efter vilka värden det finns med att arbeta, och de säger att man känner sig bättre, får mer självförtroende och att de lär sig saker.
När jag frågat efter vilka risker som finns eller om de har varit med om något läskigt eller obehagligt eller farligt på jobbet säger de alla nej. men riskerna som jag ändå lyckats urskilja ur deras svar är att de ofta tar sig själva till och från jobbet på farliga tider. Maria berätta att hon jobbade en hel dag med varken lunch eller middag. Barnen vet inte heller vilka rättigheter de har, vad som är en skälig lön eller arbetstimmar. Maria berätta att när de är vacaciones/ typ skollov, vill alla barn arbeta och tjäna en extra slant. vilket det finns personen som utnyttjar stenhårt. och det är det som mest gör ont i henne säger hon.
Jag har nu transkriberat de 4 intervjuerna och ska göra 2 till. sedan ska jag börja analysera dem utifrån tidigare forskning och mina teoretiska perspektiv. Det är själva uppsatsen...
Vad har jag då gjort utom plugget. Jag och gerald åkte i veckan till kusten, till strandstaden Mollendo. Vi sov en natt där, då Gerald bara hade 2 dagar eldigt eftersom han sparat ihop en extradag sedan tidigare. Vi skulle egentligen åkt till Colca och kollat condorerna eftersom vi inte hann det förra gången. Gerald har fortfarande inte sett dem, trots att han bott i arequipa hela sitt liv. men så är det antar jag, det man bor nära, åker man aldrig och tittar på. T.e.x trots att jag bor 5 min från Vitabergsparken har jag aldrig varit på dens parkteater på sommaren, dit folk åker långa avstånd för att se....
Men då vi båda var ruskigt förkylda kändes det inte skönt att åka upp på 3-4000 meters höjd, då man i vanliga fall har huvudvärk och lock för öronen första dagen, kan jag abra föreställa mig hur det skulle kännas med en igensnorad skalle.. nu kanske inte stranden heller är ett så bra alternativ men vi ville göra någon form av utflykt då vi gjort allt som går att göra i Arequipa...Plus att jag alltid vill bada och har alltid sagt att jag bara blir friskare om jag får bada..:)
Igår(lördag) spelade Gerald och hans band på baren (tro det eller ej!?) Swedish avenue. :)
Det var kul och kolla, och kom på att jag är tillsammans med en trummis. är inte det hett eller vad? :)
På tisdag kommer Susanna ner, hit till Peru, det ska bli jättekul att få visa en av mina bäst vänner mitt liv här.
Då ska vi flytta till Hostalet där vi bodde när jag var här i augusti. Det ligger precis vid bargatan och mitt i centrum. där ska Susanna bo och vi med åtminstone 2 v. för att visa henne arequipa och Gerald har dessutom bara ett kvarter till sitt jobb att promenera.
Nu ska jag plugga lite mer och umgås med Gerald som kom hem från jobbetsmorgonpass 7-11...
Kramar!!!
söndag 6 november 2011
acklimatisering
Jag bor som förra gången hemma hos Gerald. Han har delat av föräldrarnas hus och gjort en egen del så vi ahr egen ingång och kök och badrum. Föräldrarna är hur gulliga som helst och igår kväll när jag låg och plugga och gerald jobbade kom det och knackade på. de ville prata och jag blev först helt förskräckt då ajg trodde de skulle förhöra flickan (mig) var som var tillsammans med deras yngste son, men så var det såklart inte, och det var dumt att tänka så eftersom jag träffat de innan och är hur ödmjuka och vänliga som helst. Vi pratade om hur klimatet skiljde sig mellan Peru och Sverige och förklara om snökaos och töväder... jag visade de även de tre vykorten på Stockholm som jag skickat ner till Gerald. de var som alla förtjusta över hur mycket vatten vår vackra stad är omgiven av. och att det fanns båtar inne i stan och broar som både människor och bilar, bussar kunde åka på. Vi hade en trevlig timme där vi prata om allt möjligt.
Jag har hunnit varit ute på mitt älskade forum också i fredags. Gerald slutar ju 22 så jag träffade Gianne-Carlo (carolines perukille) innan och vi gick till ett nytt uteställe, men colal i cubalibren var avslagen så när Gerald kommit och hans chef Arnaldo gick vi till stamhaket Brujas (häxorna) och sen till Forum.
Under helgen har jag förberett intervjuguiden till barnintervjuerna som borde börja genomföras kommande vecka. Det är mycket jag måste tänka på när det är barn jag ska intervjua om deras upplevelser av att arbeta. dels etiska aspekter men också hur och vilka frågor jag ska ställa för att de ska öppna sig och berätta...
samtidigt som jag skriver har jag två hundar som trånar efter mina klappar. Alla här i Peru har ju hundar på taket, för att vakta har jag hört.. och det HÖRS! dag som natt. men iaf, idag har Nelli, Gerald mamma tagit ner hundarna för att få sin söndagstvätt och eftersom de jämt är på taket är de sällskapssjuka. Mordelon 4 år och Rex 8 år.. Rex är såklart lugnare och känner mer för honom än för spattiga Mordelon. De springer mellan våra två lägenheter och av erfarenhet med hundar ser jag på en hund hur den nosar liksom på ett ställe för att sedan kissa på stället. Nu har jag stoppat två försök till kiss av mordelon som spåkalrt inte fattar det om han inte lärt sig det då de alltid är ute på taket och gör sina toalettbestyr där.. men nu en tredje gång gillt, såg jag en blöt fläck på dörren in till vårt rum.. Gerald får torka...
Nu ska jag snart åka till centrum för att äta middag med Ida, även om jag ahr pluggat några timmar är det segt att vänta tills 22.00 för sällskap...
kramar
frida
torsdag 3 november 2011
Peru tredje gången...
Hej!
Ja vem kunde tro att jag skulle åka till peru tre gånger på mindre än ett år?? Om någon hade sagt det till mig i Januari innan jag åkte till Peru första gången för att göra prakitk, hade jag sagt morsning korsning..
Men så blev det. Jag skrev inget i bloggen förra gången jag var här, i somras (augusti) då det var semester och kände att det mest skulle bli upprepning av de roliga sakerna jag fick göra. men lite resume...
Det var annorlunda då jag var här själv i somras. jag var inte på någon praktik och hade ingen av mina vänner med mig. Gerald jobbade mycket och den första veckan var enormt tråkig med långa ensamma kvällar. Det gjorde att jag var positivt inriktad på att skaffa mig vänner. Nåja, så många "nya" personer/ vänner blev det väl inte.. men en bättre djupare vänskap. Till en början hängde jag mycket med Gianne-Carlo, Carolines kille här i Peru. Caroline var en av de underbara tjejer som jag gjorde praktiken med. För övrigt var hon och jag de sista av oss 9 tjejer som åkte, som skulle träffa en peruan..
I alla fall så var jag med honom lite på bio och såg två av de nog sämsta filmer jag sett men det var en intressant upplevelse. Den ena var dessutom en thriller och de som känner mig kan lista ut att jag var den enda i bion som skrek, högt.
Sedan hängde jag lite med Arnaldo, Geralds chef, och Andrea en underbart rolig tjej också från Gerald jobb.
Det var lite grillkvällar och hemmafester och besök på Jardin de la cerveza (ölträdgården) som kan liknas vid ett event som restaurangernas dag i stockholm ungefär.. Allt detta bara med Peruaner och det var en häftig känsla att jag kunde hade så kul, och skaffa en sådan vänskap med någon annan från ett helt annat land, som talar ett annat språk. Svårt att förklara, men kan bara säga att det är annorlunda om man åker några stycken eller om man är helt själv.
Nog om den gången. Nu är jag här alltså för tredje gången för att skriva mitt examensarbete i socialt arbete, C-uppsats kan amn också kalla det. men examensarbete låter häftigare. Mitt syfte med studien är ungefär att intervjua arbetande barn om deras upplevelser av att arbeta och hur detta påverkar deras vardag. Att vara barn här och barndomen här är helt annorlunda från Sverige. Jag kommer få hjälp (förhoppningsvis) av Maura, min praktikhandledare att få tag på barn att intervjua. Hon arbetar ju med dem i Projecto PAN, en organisation som stödjer arbetande barn i deras arbete och skolgång och utbildar dem i barn och mänskliga rättigheter.
Så igår (onsdagen den 2a november 2011) landade jag igen på först limas flygplats där jag fick vänta 8 timmar på flyget till Arequipa. Resan från Stockholm till Arequipa är lång, omständlig och utdragen. Pero vale la pena! (men det är värt mödan) Jag flög från arlanda på tisdagen kl 14,50 och landade i Arequipa kl 22 svensk tid på onsdagen..Men det blev en ovanligt social resa. På flyget till Madrid hamnade jag bredvid två gulliga tjejer som skulle typ resa runt i Sydamerika och jobba på någon lantbruksfarm. Jag började snacka med dem då jag hörde att de skulle resa och tänkte, ja de kanske också ska vänta i Madrid i 5 timmar för att flyga till Peru. men de skulle vänta 4 timmar ochj fluga till argentina så jag hängde helt enkelt med dem. De kände nog att det var tryckt då jag förklarat att Madrids flyplats är lite som en labyrint och att de hade listat ut att jag kunde spanska..:) Det visade sig att vi hade mycket samma värderingar och humor så det var en rolig väntetid. På flyget till Lima sen hamnade jag bredvifv en peruansk kvinna som pratade mycket med mig. Hon tipsade mycket om möjligheter till att jobba som socionom i Peru så jag fick hennes mailadress.
I passkontroll-kön i Lima sedan träffade jag två andra svenska tjejer, lite äldre, som skulle gå Inka-leden och sedan till Chile. Tänkte igen, att å de kanske också ska vänta 8 timmar för att flyga till Areqiupa men de skulle vänta 5 timmar och åka till Cuzco. Då hängde jag med dem deras timmar och de tyckte nog också att det var tryckt, då det var sjätte eller femte gången jag var på Limas flygpplats och visste ungefär vart allt låg och hur det gick till och matställen.
När jag väntade på att gå på arequipaflyget började en amn prata med mig som bodde i Mollendo (stranden utanför arequipa där vi var mpå praktiken en helg) och jag fick hans mail i fall ajg ville åka till stranden och besöka hans husö.. dock vet i´jag inte om jag kommer göra det...:)
Mannen bredvid mig sedan på flyget i rosa skjorta och guldklocka började också prata med mig. han jobbade med Volvo och Scania och hade en vän som skulle till sverige så han fick min mail..
Men sedan när jag kom ut från Arequipas flygplats fick jag äntligen efter 1,5 dagars resa se min Amor! :) där stod han och vi båda var lika nervösa och blyga som förra gången. Det var tur att jag hade pratat så pass mycket spanska på resan innan, annars hade jag inte fått fram ett ljud utom hola..(hej) Men jag babblade på i taxin hem om alla mina nya bekantskaper.. Jag duschade, (världens skönaste dusch och att få byta trosor var en halleluja-upplevelse) och sedan åkte vi till palacio del Ekeko, en restaurang som blev lite av vår favorit. inte så dyr men mysigt och god mat och goda Carpirinhas.
Det kändes så konstigt på något sätt att vara tillbaka. det var som att komma hem lite.. till ett andra hem. jag kände ju igen alla platser, samtidigt som det kändes mycket längre än två månader sedan jag åkte därifrån..kanske för att jag kom hem i slutet av sommaren i Sverige, och nu har jag gått igenom höst och haft massor i skola och jobbat asmycket. så det känns som att så lång tid har gått..
När jag gick på gatorna igen och runt Plaza de Armas slog det mig att livet här har fortsatt medan jag har varit borta. Man tror på något sätt att värden bara existerar där man är..(lite egoistiskt eller existentiellt?). Alla de dagar jag har varit i Sverige har alla de människor jag möter här på gatan i Peru levt sina liv. Det blir så svårgreppbart när man (jag) byter centrum i världen på två dagar. den ena dagen promenerar jag i rask takt genom gamla stan på väg till skola eller jobb.. och andra dagen är jag här helt plötsligt. Här, där livet är så annorlunda...och av alla nu 7 miljarder människor har jag träffat just denna man, peruan, och får lära känna just honom, hans hus och hem, hans familj och jobb och vänner.. Nu känns det självklart men när jag tänker på det är det rätt otroligt.. eller nåt..
Det gröna huset på höger sida i hörnet av vägen är Geralds hus.
Det var väl lite av vad jag ville ha sagt denna gång. ska försöka skriva under uppsatsens gång. Jag är ju trots allt här tom. 4e januari, så det blir en peruansk jul och nyår:)
kram!
Ja vem kunde tro att jag skulle åka till peru tre gånger på mindre än ett år?? Om någon hade sagt det till mig i Januari innan jag åkte till Peru första gången för att göra prakitk, hade jag sagt morsning korsning..
Men så blev det. Jag skrev inget i bloggen förra gången jag var här, i somras (augusti) då det var semester och kände att det mest skulle bli upprepning av de roliga sakerna jag fick göra. men lite resume...
Det var annorlunda då jag var här själv i somras. jag var inte på någon praktik och hade ingen av mina vänner med mig. Gerald jobbade mycket och den första veckan var enormt tråkig med långa ensamma kvällar. Det gjorde att jag var positivt inriktad på att skaffa mig vänner. Nåja, så många "nya" personer/ vänner blev det väl inte.. men en bättre djupare vänskap. Till en början hängde jag mycket med Gianne-Carlo, Carolines kille här i Peru. Caroline var en av de underbara tjejer som jag gjorde praktiken med. För övrigt var hon och jag de sista av oss 9 tjejer som åkte, som skulle träffa en peruan..
I alla fall så var jag med honom lite på bio och såg två av de nog sämsta filmer jag sett men det var en intressant upplevelse. Den ena var dessutom en thriller och de som känner mig kan lista ut att jag var den enda i bion som skrek, högt.
Sedan hängde jag lite med Arnaldo, Geralds chef, och Andrea en underbart rolig tjej också från Gerald jobb.
Det var lite grillkvällar och hemmafester och besök på Jardin de la cerveza (ölträdgården) som kan liknas vid ett event som restaurangernas dag i stockholm ungefär.. Allt detta bara med Peruaner och det var en häftig känsla att jag kunde hade så kul, och skaffa en sådan vänskap med någon annan från ett helt annat land, som talar ett annat språk. Svårt att förklara, men kan bara säga att det är annorlunda om man åker några stycken eller om man är helt själv.
Nog om den gången. Nu är jag här alltså för tredje gången för att skriva mitt examensarbete i socialt arbete, C-uppsats kan amn också kalla det. men examensarbete låter häftigare. Mitt syfte med studien är ungefär att intervjua arbetande barn om deras upplevelser av att arbeta och hur detta påverkar deras vardag. Att vara barn här och barndomen här är helt annorlunda från Sverige. Jag kommer få hjälp (förhoppningsvis) av Maura, min praktikhandledare att få tag på barn att intervjua. Hon arbetar ju med dem i Projecto PAN, en organisation som stödjer arbetande barn i deras arbete och skolgång och utbildar dem i barn och mänskliga rättigheter.
Så igår (onsdagen den 2a november 2011) landade jag igen på först limas flygplats där jag fick vänta 8 timmar på flyget till Arequipa. Resan från Stockholm till Arequipa är lång, omständlig och utdragen. Pero vale la pena! (men det är värt mödan) Jag flög från arlanda på tisdagen kl 14,50 och landade i Arequipa kl 22 svensk tid på onsdagen..Men det blev en ovanligt social resa. På flyget till Madrid hamnade jag bredvid två gulliga tjejer som skulle typ resa runt i Sydamerika och jobba på någon lantbruksfarm. Jag började snacka med dem då jag hörde att de skulle resa och tänkte, ja de kanske också ska vänta i Madrid i 5 timmar för att flyga till Peru. men de skulle vänta 4 timmar ochj fluga till argentina så jag hängde helt enkelt med dem. De kände nog att det var tryckt då jag förklarat att Madrids flyplats är lite som en labyrint och att de hade listat ut att jag kunde spanska..:) Det visade sig att vi hade mycket samma värderingar och humor så det var en rolig väntetid. På flyget till Lima sen hamnade jag bredvifv en peruansk kvinna som pratade mycket med mig. Hon tipsade mycket om möjligheter till att jobba som socionom i Peru så jag fick hennes mailadress.
I passkontroll-kön i Lima sedan träffade jag två andra svenska tjejer, lite äldre, som skulle gå Inka-leden och sedan till Chile. Tänkte igen, att å de kanske också ska vänta 8 timmar för att flyga till Areqiupa men de skulle vänta 5 timmar och åka till Cuzco. Då hängde jag med dem deras timmar och de tyckte nog också att det var tryckt, då det var sjätte eller femte gången jag var på Limas flygpplats och visste ungefär vart allt låg och hur det gick till och matställen.
När jag väntade på att gå på arequipaflyget började en amn prata med mig som bodde i Mollendo (stranden utanför arequipa där vi var mpå praktiken en helg) och jag fick hans mail i fall ajg ville åka till stranden och besöka hans husö.. dock vet i´jag inte om jag kommer göra det...:)
Mannen bredvid mig sedan på flyget i rosa skjorta och guldklocka började också prata med mig. han jobbade med Volvo och Scania och hade en vän som skulle till sverige så han fick min mail..
Men sedan när jag kom ut från Arequipas flygplats fick jag äntligen efter 1,5 dagars resa se min Amor! :) där stod han och vi båda var lika nervösa och blyga som förra gången. Det var tur att jag hade pratat så pass mycket spanska på resan innan, annars hade jag inte fått fram ett ljud utom hola..(hej) Men jag babblade på i taxin hem om alla mina nya bekantskaper.. Jag duschade, (världens skönaste dusch och att få byta trosor var en halleluja-upplevelse) och sedan åkte vi till palacio del Ekeko, en restaurang som blev lite av vår favorit. inte så dyr men mysigt och god mat och goda Carpirinhas.
Det kändes så konstigt på något sätt att vara tillbaka. det var som att komma hem lite.. till ett andra hem. jag kände ju igen alla platser, samtidigt som det kändes mycket längre än två månader sedan jag åkte därifrån..kanske för att jag kom hem i slutet av sommaren i Sverige, och nu har jag gått igenom höst och haft massor i skola och jobbat asmycket. så det känns som att så lång tid har gått..
När jag gick på gatorna igen och runt Plaza de Armas slog det mig att livet här har fortsatt medan jag har varit borta. Man tror på något sätt att värden bara existerar där man är..(lite egoistiskt eller existentiellt?). Alla de dagar jag har varit i Sverige har alla de människor jag möter här på gatan i Peru levt sina liv. Det blir så svårgreppbart när man (jag) byter centrum i världen på två dagar. den ena dagen promenerar jag i rask takt genom gamla stan på väg till skola eller jobb.. och andra dagen är jag här helt plötsligt. Här, där livet är så annorlunda...och av alla nu 7 miljarder människor har jag träffat just denna man, peruan, och får lära känna just honom, hans hus och hem, hans familj och jobb och vänner.. Nu känns det självklart men när jag tänker på det är det rätt otroligt.. eller nåt..
Det var väl lite av vad jag ville ha sagt denna gång. ska försöka skriva under uppsatsens gång. Jag är ju trots allt här tom. 4e januari, så det blir en peruansk jul och nyår:)
kram!
tisdag 24 maj 2011
Hemresa
Hej alla darhemma!
Karin och jag ar nu i lima och slar hal pa daagen. det var nog bland det jobbigaste jag gjort att aka fran arequipa och saga hejda till de man alskar... om det ar nagon gang man skulle lyssna pa hjartat och gora det man faktiskt vill, och itne borde/maste var detta ett sadant tillfalle.. men jag fick saga hejda, hasta luego (ses senare) och inte adios. det kandes anda battre och tanka att jag far gora allt jag kan i sverige for att kunna snart aka tillbaka. vi har hittat sa manga bra underbara roliga manniskor och faktiskt peruanska vanner. som ar vanner pa rikgtigt och som jag vet skulle stalla upp. inte bara ytliga vanner.
Tack vare att vi nu kan pratat spanska, kanns det som man kommer folk narmare an om man kommer som turist och pratar engelska. det var en ashaftig kansla nar jag var ute med Gerald och hans vanner fran jobbet och vi kunde ha roliga och givande diskussioner pa spanska.. svart att forklara men det ar harligt att komma till ett nytt land och upptacka nya harliga manniskor och att vi itne ar sa olika iaf.
karin och jag forsokte verkligen utnyttja tiden till det sista. med det menas att vi sov lite, var ute mycket, traffa mkt folk, solade, chillade och skrattade, som vi alltid gor. Jag kommer sa mycket att sakna att bo med de underbara Karin och Caroline, kommer sakna att ga upp pa taket med var kaffe(nescafe som as svindyrt) och prata om gardagen och alla manniskor vi traffat.
Ar en underbar kansla att bo med bra roliga vanner. kommer saknar att alltid ha nagon vid min sida.!
les quiero Karin y caroline! <3
puss och kram!
forhoppningsvis blir vi inte fast i madrif elelr sa pga islands vulkanutbrott!
Karin och jag ar nu i lima och slar hal pa daagen. det var nog bland det jobbigaste jag gjort att aka fran arequipa och saga hejda till de man alskar... om det ar nagon gang man skulle lyssna pa hjartat och gora det man faktiskt vill, och itne borde/maste var detta ett sadant tillfalle.. men jag fick saga hejda, hasta luego (ses senare) och inte adios. det kandes anda battre och tanka att jag far gora allt jag kan i sverige for att kunna snart aka tillbaka. vi har hittat sa manga bra underbara roliga manniskor och faktiskt peruanska vanner. som ar vanner pa rikgtigt och som jag vet skulle stalla upp. inte bara ytliga vanner.
Tack vare att vi nu kan pratat spanska, kanns det som man kommer folk narmare an om man kommer som turist och pratar engelska. det var en ashaftig kansla nar jag var ute med Gerald och hans vanner fran jobbet och vi kunde ha roliga och givande diskussioner pa spanska.. svart att forklara men det ar harligt att komma till ett nytt land och upptacka nya harliga manniskor och att vi itne ar sa olika iaf.
karin och jag forsokte verkligen utnyttja tiden till det sista. med det menas att vi sov lite, var ute mycket, traffa mkt folk, solade, chillade och skrattade, som vi alltid gor. Jag kommer sa mycket att sakna att bo med de underbara Karin och Caroline, kommer sakna att ga upp pa taket med var kaffe(nescafe som as svindyrt) och prata om gardagen och alla manniskor vi traffat.
Ar en underbar kansla att bo med bra roliga vanner. kommer saknar att alltid ha nagon vid min sida.!
les quiero Karin y caroline! <3
puss och kram!
forhoppningsvis blir vi inte fast i madrif elelr sa pga islands vulkanutbrott!
fredag 20 maj 2011
Nagra fa dagar kvar :(
HEj pa er alla darhemma!
nu borjar resan anrma sig sitt slut aven fast jag kinte vill tanka pa det nu, bara disfrutar la vida! det var en sa otroligt skon kansla for 2 veckor sedan anr jag och Karin hadesagt hejda till tjejerna och fick aka taxi tillbka till hostalet och arequipa. Vi skulle fa er an 2 veckor till! och det avr ingen stressatt gora nagot eftersom vi hade tid. Och tiden har bara gatt sa fort, utan att vi vet vad vi egentligen har gjort. Jag vill ju inte ge er en for slapp bild fran mina 2 veckors vacaciones, men det har varit skont!
Och for varje dag som gar vill jag stanna annu mer.nar jag tanker pa att aka hem gor det ont i hjartat.
jag kommer saknar musiken! att de kan spela en reaggetonlat nar man kommer in pa mataffaren och jag blir jatteglad och det spritter i mina ben och jag vill sta med tjejerna pa Forums dansgolv och dansa till Niña bonita, si no me lo contestas, danza kuduro och alla andra underbara "pepp-latar".
jag hatar och alska trafiken, for att denar itne som i sverige. allt ar inte sa oforutsagbart,. folk pratar med en pa gatan. i borjan blev jag tokig nar allt tog sa lang tid matafferna eller i kassan, och att de var sa otroligt oeffektiva har, men nu alksar jag det istallet. det ar inte en stackars 15arig gymnasietjej som star i kassan och ar sonderstressad, for att allt sks ga sa fort i sverige..hon har formodligen inte heller an, drabbats av duktig-flickasyndromet, utan blippar in varorna i lagom takt, och tar sig till och med tid att mitt i min handling halsa pa arbetskollegan som star bakom henne,och samtidigt snackar med han som packar pasarna (for de ar valdigt bra pa att hitta arbetstillfallen har, kanske inte sa givande arbeten, men det finns iaf och allt ar inte effektiviserat med maskiner) ja jag hoppas att jag inte blir bitter nar jag kommer hem. dock vet jag eftre alla tidigare rese-erfarenheteratt jag brukar drabbas av en liten sverigedepp nar jag kommer hem fran atminstone en langre utomlandsvistelse.
Karin fyllde ar forra helgen pa lordagen, och vi var som vanligt pa Forum pa fredagen och motte upp Gerald efter hans jobb och nagra kompisar.under festandet fyllde Karin ar svensk tid sa vi firade henne bade fredagen och pa lordagen. Pa lordagen bjod jag henne pa brunch pa Tropicana, goda juicer och mackor och fruktsallad! pa kvallen var vi pa konsert! vi hade kopt biljetter till de mexikanska "pojktrion" Camila. Nar vikom till konsrten vid 22 pa kvallen var det en harlig stamning pa utomhusarenan. Forbandet var en blond kille som paminde om Tommy Nilsson fast sjong pa castellano. sen kom Camila upp pa scenen vid 22.30och alla tjejer skrek. vi kanner ju inte till bandet sa bra men vi sjong med de 2 latar vi hade hort innan. sedan lat i princip alla later desamma for oss. sa vi gick vid 23.30 och akte till centrum istallet. Gerlad spelade (trummor)mitt sitt band pa baren swedish avenue (!) sa vi kollade pa dem istallet.sen firade vi karin igen:)
pa mandag kvall ta vi nattbussen till Lima, sover en natt i lima och pa osndag (25e maj)formiddag11.50 gar flyget till lima.kommer tillsverige den 26e maj kl 14...
Puss och kram
nu borjar resan anrma sig sitt slut aven fast jag kinte vill tanka pa det nu, bara disfrutar la vida! det var en sa otroligt skon kansla for 2 veckor sedan anr jag och Karin hadesagt hejda till tjejerna och fick aka taxi tillbka till hostalet och arequipa. Vi skulle fa er an 2 veckor till! och det avr ingen stressatt gora nagot eftersom vi hade tid. Och tiden har bara gatt sa fort, utan att vi vet vad vi egentligen har gjort. Jag vill ju inte ge er en for slapp bild fran mina 2 veckors vacaciones, men det har varit skont!
Och for varje dag som gar vill jag stanna annu mer.nar jag tanker pa att aka hem gor det ont i hjartat.
jag kommer saknar musiken! att de kan spela en reaggetonlat nar man kommer in pa mataffaren och jag blir jatteglad och det spritter i mina ben och jag vill sta med tjejerna pa Forums dansgolv och dansa till Niña bonita, si no me lo contestas, danza kuduro och alla andra underbara "pepp-latar".
jag hatar och alska trafiken, for att denar itne som i sverige. allt ar inte sa oforutsagbart,. folk pratar med en pa gatan. i borjan blev jag tokig nar allt tog sa lang tid matafferna eller i kassan, och att de var sa otroligt oeffektiva har, men nu alksar jag det istallet. det ar inte en stackars 15arig gymnasietjej som star i kassan och ar sonderstressad, for att allt sks ga sa fort i sverige..hon har formodligen inte heller an, drabbats av duktig-flickasyndromet, utan blippar in varorna i lagom takt, och tar sig till och med tid att mitt i min handling halsa pa arbetskollegan som star bakom henne,och samtidigt snackar med han som packar pasarna (for de ar valdigt bra pa att hitta arbetstillfallen har, kanske inte sa givande arbeten, men det finns iaf och allt ar inte effektiviserat med maskiner) ja jag hoppas att jag inte blir bitter nar jag kommer hem. dock vet jag eftre alla tidigare rese-erfarenheteratt jag brukar drabbas av en liten sverigedepp nar jag kommer hem fran atminstone en langre utomlandsvistelse.
Karin fyllde ar forra helgen pa lordagen, och vi var som vanligt pa Forum pa fredagen och motte upp Gerald efter hans jobb och nagra kompisar.under festandet fyllde Karin ar svensk tid sa vi firade henne bade fredagen och pa lordagen. Pa lordagen bjod jag henne pa brunch pa Tropicana, goda juicer och mackor och fruktsallad! pa kvallen var vi pa konsert! vi hade kopt biljetter till de mexikanska "pojktrion" Camila. Nar vikom till konsrten vid 22 pa kvallen var det en harlig stamning pa utomhusarenan. Forbandet var en blond kille som paminde om Tommy Nilsson fast sjong pa castellano. sen kom Camila upp pa scenen vid 22.30och alla tjejer skrek. vi kanner ju inte till bandet sa bra men vi sjong med de 2 latar vi hade hort innan. sedan lat i princip alla later desamma for oss. sa vi gick vid 23.30 och akte till centrum istallet. Gerlad spelade (trummor)mitt sitt band pa baren swedish avenue (!) sa vi kollade pa dem istallet.sen firade vi karin igen:)
pa mandag kvall ta vi nattbussen till Lima, sover en natt i lima och pa osndag (25e maj)formiddag11.50 gar flyget till lima.kommer tillsverige den 26e maj kl 14...
Puss och kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)