Ja vem kunde tro att jag skulle åka till peru tre gånger på mindre än ett år?? Om någon hade sagt det till mig i Januari innan jag åkte till Peru första gången för att göra prakitk, hade jag sagt morsning korsning..
Men så blev det. Jag skrev inget i bloggen förra gången jag var här, i somras (augusti) då det var semester och kände att det mest skulle bli upprepning av de roliga sakerna jag fick göra. men lite resume...
Det var annorlunda då jag var här själv i somras. jag var inte på någon praktik och hade ingen av mina vänner med mig. Gerald jobbade mycket och den första veckan var enormt tråkig med långa ensamma kvällar. Det gjorde att jag var positivt inriktad på att skaffa mig vänner. Nåja, så många "nya" personer/ vänner blev det väl inte.. men en bättre djupare vänskap. Till en början hängde jag mycket med Gianne-Carlo, Carolines kille här i Peru. Caroline var en av de underbara tjejer som jag gjorde praktiken med. För övrigt var hon och jag de sista av oss 9 tjejer som åkte, som skulle träffa en peruan..
I alla fall så var jag med honom lite på bio och såg två av de nog sämsta filmer jag sett men det var en intressant upplevelse. Den ena var dessutom en thriller och de som känner mig kan lista ut att jag var den enda i bion som skrek, högt.
Sedan hängde jag lite med Arnaldo, Geralds chef, och Andrea en underbart rolig tjej också från Gerald jobb.
Det var lite grillkvällar och hemmafester och besök på Jardin de la cerveza (ölträdgården) som kan liknas vid ett event som restaurangernas dag i stockholm ungefär.. Allt detta bara med Peruaner och det var en häftig känsla att jag kunde hade så kul, och skaffa en sådan vänskap med någon annan från ett helt annat land, som talar ett annat språk. Svårt att förklara, men kan bara säga att det är annorlunda om man åker några stycken eller om man är helt själv.
Nog om den gången. Nu är jag här alltså för tredje gången för att skriva mitt examensarbete i socialt arbete, C-uppsats kan amn också kalla det. men examensarbete låter häftigare. Mitt syfte med studien är ungefär att intervjua arbetande barn om deras upplevelser av att arbeta och hur detta påverkar deras vardag. Att vara barn här och barndomen här är helt annorlunda från Sverige. Jag kommer få hjälp (förhoppningsvis) av Maura, min praktikhandledare att få tag på barn att intervjua. Hon arbetar ju med dem i Projecto PAN, en organisation som stödjer arbetande barn i deras arbete och skolgång och utbildar dem i barn och mänskliga rättigheter.
Så igår (onsdagen den 2a november 2011) landade jag igen på först limas flygplats där jag fick vänta 8 timmar på flyget till Arequipa. Resan från Stockholm till Arequipa är lång, omständlig och utdragen. Pero vale la pena! (men det är värt mödan) Jag flög från arlanda på tisdagen kl 14,50 och landade i Arequipa kl 22 svensk tid på onsdagen..Men det blev en ovanligt social resa. På flyget till Madrid hamnade jag bredvid två gulliga tjejer som skulle typ resa runt i Sydamerika och jobba på någon lantbruksfarm. Jag började snacka med dem då jag hörde att de skulle resa och tänkte, ja de kanske också ska vänta i Madrid i 5 timmar för att flyga till Peru. men de skulle vänta 4 timmar ochj fluga till argentina så jag hängde helt enkelt med dem. De kände nog att det var tryckt då jag förklarat att Madrids flyplats är lite som en labyrint och att de hade listat ut att jag kunde spanska..:) Det visade sig att vi hade mycket samma värderingar och humor så det var en rolig väntetid. På flyget till Lima sen hamnade jag bredvifv en peruansk kvinna som pratade mycket med mig. Hon tipsade mycket om möjligheter till att jobba som socionom i Peru så jag fick hennes mailadress.
I passkontroll-kön i Lima sedan träffade jag två andra svenska tjejer, lite äldre, som skulle gå Inka-leden och sedan till Chile. Tänkte igen, att å de kanske också ska vänta 8 timmar för att flyga till Areqiupa men de skulle vänta 5 timmar och åka till Cuzco. Då hängde jag med dem deras timmar och de tyckte nog också att det var tryckt, då det var sjätte eller femte gången jag var på Limas flygpplats och visste ungefär vart allt låg och hur det gick till och matställen.
När jag väntade på att gå på arequipaflyget började en amn prata med mig som bodde i Mollendo (stranden utanför arequipa där vi var mpå praktiken en helg) och jag fick hans mail i fall ajg ville åka till stranden och besöka hans husö.. dock vet i´jag inte om jag kommer göra det...:)
Mannen bredvid mig sedan på flyget i rosa skjorta och guldklocka började också prata med mig. han jobbade med Volvo och Scania och hade en vän som skulle till sverige så han fick min mail..
Men sedan när jag kom ut från Arequipas flygplats fick jag äntligen efter 1,5 dagars resa se min Amor! :) där stod han och vi båda var lika nervösa och blyga som förra gången. Det var tur att jag hade pratat så pass mycket spanska på resan innan, annars hade jag inte fått fram ett ljud utom hola..(hej) Men jag babblade på i taxin hem om alla mina nya bekantskaper.. Jag duschade, (världens skönaste dusch och att få byta trosor var en halleluja-upplevelse) och sedan åkte vi till palacio del Ekeko, en restaurang som blev lite av vår favorit. inte så dyr men mysigt och god mat och goda Carpirinhas.
Det kändes så konstigt på något sätt att vara tillbaka. det var som att komma hem lite.. till ett andra hem. jag kände ju igen alla platser, samtidigt som det kändes mycket längre än två månader sedan jag åkte därifrån..kanske för att jag kom hem i slutet av sommaren i Sverige, och nu har jag gått igenom höst och haft massor i skola och jobbat asmycket. så det känns som att så lång tid har gått..
När jag gick på gatorna igen och runt Plaza de Armas slog det mig att livet här har fortsatt medan jag har varit borta. Man tror på något sätt att värden bara existerar där man är..(lite egoistiskt eller existentiellt?). Alla de dagar jag har varit i Sverige har alla de människor jag möter här på gatan i Peru levt sina liv. Det blir så svårgreppbart när man (jag) byter centrum i världen på två dagar. den ena dagen promenerar jag i rask takt genom gamla stan på väg till skola eller jobb.. och andra dagen är jag här helt plötsligt. Här, där livet är så annorlunda...och av alla nu 7 miljarder människor har jag träffat just denna man, peruan, och får lära känna just honom, hans hus och hem, hans familj och jobb och vänner.. Nu känns det självklart men när jag tänker på det är det rätt otroligt.. eller nåt..
Det var väl lite av vad jag ville ha sagt denna gång. ska försöka skriva under uppsatsens gång. Jag är ju trots allt här tom. 4e januari, så det blir en peruansk jul och nyår:)
kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar